När Fredrik blev Marisol – En medelålders man upptäcker sin transidentitet

En medelålders man upptäcker sin transidentitet och hamnar i en kris som leder till ett helt nytt liv. Köpenhamn blir frihetens ort, där nya vägar prövas och nya bekantskaper väntar. Men det är en kluven tillvaro. I Malmö finns skammen och sorgen, och snart är det gamla livet omöjligt att upprätthålla.

Fredrik Ekelund är en av Sveriges mest etablerade författare och översättare. I den självbiografiska romanen Q, som utkommer på Albert Bonniers Förlag den 21 september, berättar han om sin egen kamp för att komma ut som transvestit. Det är ett skoningslöst existentiellt drama om livets svåraste val.

En kort intervju med Fredrik

När förstod du vad det var?

– Det kom som ett blixtnedslag för drygt 5 år sedan. Jag kom gående på Drottninggatan i Stockholm och såg en skyltdocka. Hon stod på ett speciellt sätt och det fick mig att förstå att det fanns någonting inom mig. Det är en väldigt märklig historia, men jag förstod direkt att ”det är det!”. Det var nånting i hennes hållning som gjorde att jag kände att ”jag vill också kunna stå så, jag har den kroppen i mig som står så avspänt och så kvinnligt”.

Var det självklart att bejaka det?

– Det gick inte att göra på något annat sätt. När man kommer till en sådan punkt i sitt liv, kan man inte fly undan. Det går inte. Det är klart att jag hade kunnat fortsätta leva dolt, det valet har ju funnits. Men valet att inte göra om mig, det fanns inte. Det måste jag för att må bra.

Hur var det att berätta för din sambo?

– Jag berättade omgående för henne och hon fick en chock. Det var förfärligt. Hon sa nästan direkt att hon ville gå i terapi, men jag sa bara ”aldrig i livet”. Jag skämdes något enormt för det här, jag kunde inte se mig själv sitta hos en terapeut och prata om det. Det fanns inte. Det dröjde ett bra tag innan vi gick till en terapeut. Vi gick i två år, men det hjälpte inte. Det slutade med att vi sålde huset och separerade. Vi fick inte ihop det.

Hur har din övriga omgivning reagerat?

– Generellt sett är folk väldigt öppna. Det är 2018. Jag tycker också att jag märker i min egen generation att den har förändrats och blivit mer öppen kring de här frågorna. Ibland kan man möta lite konstiga reaktioner, mest att folk inte frågar mer. Det tycker jag är konstigt, för jag är själv en väldigt nyfiken person. Jag tänker liksom ”varför frågar de inte mer?” Men inga fördömanden, inget sådant alls. Det har varit många fina reaktioner. Jag tycker att jag märker i min egen generation att den har förändrats och blivit mer öppen kring de här frågorna.

Hur är Marisol som person? Är hon olik Fredrik?

– Som Marisol upplever jag mig själv som mjukare, mindre offensiv, mer lyssnande och mer som att jag inte behöver bevisa något. Jag kan bara vara. Det njuter jag otroligt av. Som Fredrik är jag en prestationskille. Jag ska alltid arbeta, alltid prestera, har alltid mina att göra-lappar. Marisol är lugnare, mer avspänd och harmonisk.

Varför har du valt att skriva om det?

– Jag kände att om jag ska klara det här, så måste jag skriva om det. Det behövde inte nödvändigtvis bli offentligt, men jag måste skriva i mina dagböcker: ”vad är det jag upplever?” Sedan kom det till en punkt när jag tänkte: ”hmm, det här kanske skulle kunna intressera andra också?” Men i början var det bara en räddningsaktion för mig själv. Att sätta ord på allt det märkliga som hände.

Vad är du mest rädd för?

– Det man är mest rädd för som transvestit är att bli betraktad som löjlig. En löjlig stolle. Det är inte rädslan för att bli nerslagen, eller att någon ska komma fram och spotta dig i ansiktet, utan att folk ska tycka att du är löjlig. Så är det för min del i alla fall.

Läs intervjun i sin helhet här.
Se ett inslag här.

Ladda ner omslag och författarfoton.

För mer information och intervjuförfrågningar, kontakta Anna-Karin Korpi

anna-karin.korpi@bonnierforlagen.se, 070 798 85 39