Lars Kepler: ”Vi har redan kommit igång med bok nummer elva”

Deras böcker har sålt i över sjutton miljoner exemplar i fler än sextio länder, deras förra bok Spindeln blev 2022 års mest sålda bok i Sverige. Nu är en ny bok av ett av Sveriges största författarskap någonsin här. Sömngångaren är den tionde boken om Joona Linna.

Bakom pseudonym Lars Kepler står Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril. Vi fick en pratstund med författarduon.

Ni är gifta och har egna författarskap, minns ni hur ni började prata om att skriva ihop, hur idéen föddes till vad som kom att bli decenniets största deckarförfattare i Sverige?

Foto: Karl Nordlund

Vi hade länge pratat om att skriva tillsammans men inte hittat någon form för det. Vi var otroligt olika varandra som författare och varje försök till samarbete slutade i jobbiga gräl. Till slut insåg vi att vi måste uppfinna en helt ny författare, en som varken var Alexander eller Alexandra, utan en författare med eget språk och egen stil. Lars Kepler var född. Vi är verkligen stora konsumenter av kultur, all kultur, men thrillern har en alldeles särskild plats i våra hjärtan – och det visade sig lyckligt nog att det var exakt vad Lars Kepler ville skriva.

Polisen Joona Linna är er huvudperson, hur växte han fram? Kom han samtidigt som handlingen till er första bok, "Hypnotisören"?

Ja, det var som en explosiv kedjereaktion. Först föddes Lars Kepler och i nästan samma ögonblick kom idén till boken Hypnotisören och i den rykande nya världen såg vi Joona Linna komma gående mot oss med sitt rufsiga hår, sina grå ögon, sin finska bakgrund och besvärliga envishet.

Hur jobbar ni med böckerna om Joona Linna, hade ni redan från början en plan på tio böcker? Eller fler kanske?

När vi skrev Hypnotisören var det som ett rus, det var en otroligt kreativ och lustfylld process. Vi tänkte ”hoppas att det aldrig tar slut” och när den första boken var färdig sa vi av ren entusiasm att vi planerade en serie om åtta böcker. Nu har vår tionde bok kommit ut! Serien omfattar nästan sextusen sidor vid det här laget – och vi är långt ifrån färdiga. Vi har redan kommit i gång med bok nummer elva.

Det är som sagt en lång serie, måste man läsa de tio böckerna i ordning?

Nej, de kan absolut läsas fristående. Varje bok omfattar ett fall som får sin lösning. Man kan börja med Sömngångaren om man vill. Men det är klart att om man väljer att läsa dem i ordning så får man en möjlighet att följa med i huvudkaraktärernas liv kronologiskt.

När ni gav ut "Hypnotisören" var det relativt få författare som jobbade i par, nu ser man att många gör det, vad är roligast med att skriva tillsammans? Och finns det någon baksida med att skriva i par?

Författaryrket är ju väldigt ensamt i grunden. Vi kan egentligen bara se fördelar med att samarbeta. I synnerhet om man skriver så pass omfattande och komplicerade böcker som vi. Att ha tillgång till två hjärnor genom hela processen innebär mer än dubbel kapacitet. Om vi skulle söka efter en baksida ligger den kanske i att det är svårt att dra en gräns när man också lever ihop. Vi fortsätter ofta att tala om våra berättelser till långt in på natten. För oss är det underbart, men för omgivningen är det kanske inte alltid lika roligt med vår hemliga lilla klubb.

Redan i "Hypnotisören" får vi möta Erik Maria Bark som även har en stor roll i den tionde boken, Sömngångaren. Han är en karaktär som gissningsvis kräver mycket instudering i medicinska fackkunskaper, hur jobbar ni när ni skriver, gör ni research samtidigt som boken växer fram?

Research och autenticitet är extremt viktigt för oss. Det autentiska skapar en trovärdighet som vi tror är nödvändig för att få läsaren att acceptera de vilda och våldsamma berättelser som vi tycker så mycket om att skriva. Vi behåller realismen men skruvar samtidigt upp samtliga knappar på kontrollbordet så långt det bara går. Genom att skriva en serie bygger man upp en bank av kunskap som hela tiden växer. Men varje enskild bok omfattar också en massa specifik research såsom den kring sömngång och parasomnier i och med Sömngångaren.

När ni själva tittar tillbaka på de tio böckerna med Joona Linna, vad blir ni själva överraskade över?

Vi blir överraskade över att inte bara vi, utan även våra huvudpersoner, förändras över tid. De följer liksom våra liv, men i en parallellvärld. Deras barn växer upp precis som våra, deras tankar och erfarenheter är inte alltid så ljusa och tvärsäkra som i början. Joona Linna har med varje bok fått ett allt större mörker inom sig, han har börjat fundera på om han i själva verket, genom sina okonventionella metoder, kanske gör världen till en sämre plats. Vi ser honom fortfarande som en stor hjälte och är lite förvånade över att vi ska behöva oroa oss för hans grubblerier.

Saga Bauer är Joona Linnas kollega, som läsare får man i varje bok lära känna både Joona och Saga ännu lite mer. Hur jobbar ni med era huvudpersoner, är det så enkelt som att Alexander skriver Joonas avsnitt och Alexandra skriver Sagas delar?

Vi skriver allt tillsammans, det vill säga, vi skriver och byter hela tiden text med varandra, vi skapar berättelsen ihop, i mötet mellan oss, vi mejslar ut händelseförloppen och i slutändan är det nog inte en mening kvar i boken som bara en av oss har skrivit. Själva poängen med fiktion är ju att gå in i nya världar, nya öden och temperament – att resa till platser man annars aldrig skulle få se.

Att läsa en Joona Linna-bok är omtumlande, tempot är högt och vändningarna i intrigen är många och oväntade – har ni smarta knep för att jobba med era intriger: postitlappar, excelfiler eller mindmaps?

Vad roligt att du säger detta! Vi strävar alltid efter att maximera spänningen, så att läsaren sitter med andan i halsen (som vi gör när vi skriver). Eftersom våra böcker är utformade som ganska komplicerade gåtor krävs det väldigt mycket arbete med intrigen. I ett tidigt skede brukar berättelsen bestå av ett stort antal papperslappar med nedtecknade scener som vi lägger i olika rader.

Foto: Karl Nordlund

Kanske låter det märkligt, men för oss är nyckeln till spänning empati och känslor. För det spelar ingen roll hur snabbt poliserna springer, hur många skott som avlossas eller hur mycket blod som rinner ner i en golvbrunn – om man inte engagerar sig känslomässigt i karaktärerna blir det inte spännande.

Om ni ska ge råd till en person som vill skriva en spänningsroman, vad skulle det viktigaste vara att tänka på?

Använd ditt eget känsloliv, din egen rädsla, gör det verkligt för dig själv. Försök inte "räkna ut" vad läsarna eller förlagen vill ha – skriv bara en bok som du själv skulle älska att läsa, se det som en möjlighet till en egen spännande resa.

Läser ni själva mycket spänning? Har ni någon favoritförfattare?

Vi läser precis allting, vi är bokmänniskor, vi älskar att läsa, det är en oerhört viktig del av våra liv. Det är omöjligt lyfta upp bara en författare för vår del. Vi läste nyligen Dennis Lehanes Hatets hjärta och blev väldigt imponerade och vi läste den svenska debutanten Pauline Olsson Ghoreishis roman Alejandro och tyckte att den var helt underbar. Vi har skapat en bokcirkel bara för oss, Alexander och Alexandra. Den bokcirkeln utgör dagens absolut lyxigaste stund.