Johanna Ekström
Johanna Ekström, 1970–2022, var främst verksam som författare men också som konstnär.
När Johanna Ekström debuterade som 22-åring med diktsamlingen Skiffer hyllades hon av kritiker för sin språkliga mognad och sitt pregnanta bildspråk. Hennes första prosalyriska bok beskrevs av Bo Gustavsson i Upsala Nya Tidning som "en fascinerande rapport från ett konstnärskap i vardande, ett både personligt och tidstypiskt dokument från rastlöshetens och ovisshetens 90-tal". Han skrev också: "Hennes dikter borrar sig in i komplexa tillstånd där psyke och natur, dröm och vaka bildar en enda fortgående process." När Vad vet jag om hållfasthet utkom år 2000 konstaterade Anne Brügge i Arbetarbladet att Johanna Ekström redan med sin första novellsamling når mästarklass. Om samma bok skrev Örjan Abrahamsson i GT: "I mötet mellan det prosaiskt handfasta och språkligt flyktiga uppstår ofta en märkvärdig, tilltalande spänning /.../ när författaren lyckas finna det precisa tonfallet uppstår en suggestiv närvaro i texten."
Även diktsamlingen Jag ska vakna stående, som utkom 2003, prisades av kritikerna. Bland annat skrev Arne Johnsson i Aftonbladet: "I Johanna Ekströms diktsamling lyssnar jag till en fascinerande, insisterande och vacker röst som berättar utanförskapets syner och drömmar, de gestalter av ord och skugga som kommer och går i oss ...". Tommy Olofsson skrev i Svenska Dagbladet: "Hon skriver med en etsande kraft, och jag är övertygad om att hennes dikter kan beröra många läsare, kanske till och med ge en smula tröst." Även Sydsvenskans Miranda Landen lovordade hennes verk: "... en helt enastående samling dikter: här finns en inlevelse och djärvhet som aldrig förr och ett fräscht och pulserande bildspråk."
Hösten 2004 utkom Johanna Ekströms första roman, Avskedsstafetten. Det är en vacker och stark berättelse om sorg och saknad, om besatthet och begär. Spelplatsen är London, men här finns också andra landskap: barndomens Västmanland och Frankrike, Stockholm och minnen av föräldrarnas skilsmässa och inte minst drömmarnas landskap, ofta mörka, hotfulla men fyllda med tecken möjliga att tyda under resans gång. I novellsamlingen Titta, hon kryper beskriver Johanna Ekström en tillvaro där mänskliga relationer balanserar på en skör gräns mellan ljus och mörker. Träffsäkert målar hon upp det kärleksfulla och ömsinta såväl som det obehagliga och våldsamma i människors möten.
Johanna Ekströms sjunde diktsamling, Det enda främmande, utkom våren 2008. Tommy Olofsson i SvD skrev att dikterna "visar en förtvivlad kraft och aggressivitet av ett slag som erinrar om både Plath och Hughes. /.../ Johanna Ekström kan skriva på gränsen till det uthärdliga, som Lars Norén när han ännu skrev lyrik /.../ Här finns en högspänning som väcker undran och bävan", och Sven Nyberg i Norrbottens-Kuriren: "Jag beundrar Johanna Ekströms allvar och konsekvens. Ingen kompromissjävel släpps över bron."
Fyra år senare, 2012, återkom Johanna Ekström med den uppmärksammade Om man håller sig i solen, där hon berättade om sin uppväxt i en känd svensk kulturfamilj. ”Boken är ett konstverk med många förgreningar", skrev Sigrid Combüchen i Sydsvenska Dagbladet. 2016 utkom Dagbok 1996−2002. De anteckningar som Johanna Ekström gjorde under renskrivningen av sina dagböcker löper som en parallell berättelse genom texten: den om en tjugo år äldre författares blick på sitt eget yngre jag. I Meningarna, från 2020, skrev Johanna Ekström om att vårda en sjuk mamma, om ensamhet, sorg och kärlek, hopplöshet och ilska, om språkets möjligheter och omöjligheter.
Logga in