Karin Boye

Karin Boye föddes 1900 i Göteborg och avled 1941 nära Alingsås genom att begå självmord. Fadern var ingenjör. Studentexamen tog hon 1920 i Stockholm. 1921-26 studerade hon vid Uppsala universitet och tog en fil. mag. vid Stockholms högskola 1928. Hon arbetade som lärarinna i Motala 1929 och vid Viggbyholmsskolan 1936-38, men var också medlem i redaktionen för tidskriften Spektrum 1931-32 liksom medarbetare i tidningen Arbetet 1932-33. Karin Boye valdes in i samfundet De Nio 1931.

Karin Boyes lyrik och prosa speglar en oavlåtlig, lidelsefull personlighetskamp, där slitningen mellan idé och verklighet, plikt och drift återges med högspänt allvar och psykoanalytisk skärpa. Hennes versform är tidigare den klassiskt enkla och klara, framför allt rytmiskt originell, men utvecklas sedan i mera avancerad riktning.

Ur Litteraturhandboken, Forum.


Utgivning:

Moln (1922), dikter
Gömda land (1924), dikter
Härdarna (1927), dikter
Astarte (1931), roman
Merit vaknar (1933), roman
Kris (1934), roman
Uppgörelser (1934), noveller
För trädets skull (1935), dikter
För lite (1936), roman
Kallocain (1940), roman
Ur funktion (1940), noveller
De sju dödssynderna och andra efterlämnade dikter (1941), dikter
Bebådelse (1941), noveller
Samlade skrifter, I-II (1948-50)
Månsång (1979), ungdomsdikter
Det stora undret (1981), ungdomsdikter
Soldrottningens gudson (1982), berättelser och skådespel