Gérard de Nerval

Gérard de Nerval föddes 1808 i Paris och hette egentligen Gérard Labrunie. Han var son till en fältläkare i Napoleons armé, och eftersom modern gjorde fadern sällskap i fält, växte Gérard upp hos släktingar i det lantliga Valois, där han fick avgörande impulser till sin diktning, vilket märks bland annat i Sylvie. Modern insjuknade i feber och dog i Tyskland: hela Nervals diktning kommer att domineras av längtan efter en kvinnogestalt där modern förenar sig med jungfru Maria och andra mytologiska kvinnofigurer. Som artonåring slog Nerval det litterära Paris med häpnad genom sin briljanta översättning av första delen av Goethes Faust. Han blev en del av den romantiska rörelsen och gjorde raskt slut på ett betydande arv från morfadern genom ett bohemliv, som med tiden blev allt mer desperat och allt mindre galant: Nerval och hans vänner tillhörde första generationen yrkeslitteratörer, dömda till ett livslångt gatlopp mellan tidningsredaktioner och lånehajar. År 1841 får Nerval sitt första psykiska sammanbrott och får tillbringa en betydande del av återstoden av sitt korta liv på kliniker: en erfarenhet som han skildrar i Aurélia.. Natten mellan den 25 och 26 januari 1855 hänger han sig i staketet utanför ett natthärbärge på Rue de la Vieille Lanterne i Paris. Samtiden uppfattade närmast Nerval som en älskvärd kuf och talangfull pastischör. Marcel Proust var den förste som såg det sofistikerade och nyskapande sättet att använda minnet hos Nerval; surrealisterna uppfattade det revolutionerande i hans överskridande av gränsen mellan en sjuk verklighetsuppfattning och en frisk. Idag räknas han som en av 1800-talets viktigaste författare och en felande länk mellan romantik och modernism.