Magnus Andersson

Magnus Andersson, född 1968, är bosatt i Ystad. 1997 debuterade han med diktsamlingen Främmande språk, en svit kärleksdikter. Magnus Andersson berättade i samband med sin debut om sitt förhållande till skrivandet:

"Några principer: Jag har ingen som helst önskan att veta varför jag skriver, men jag antar att allt är språkets fel. Mina skäl att publicera är personliga; inte att få svar, men att vänta som på ett svar. Mina motiv kan jag tala mer om. Mina dikter är inte bekännelser; jag vill fånga personer i ett nät, och sedan bedra dem på vad de hoppas och tror. Jag har föga del i detta, men vill göra det till mitt. Minnen (de behöver inte vara mina), historier (de är aldrig mina) och spekulation; allt jag ännu inte har. Anteckningar i samband med läsning: Litterärt sett har jag inget liv; det är de andra... Jag tror på Gud och jag tror på språket, men inte vad som sägs om dem. Duet behöver inte beteckna någon; just så får det betydelse. En roll erbjuds läsaren; en roll som 'intet' t ex; citationstecken därför att det är ett mänskligt 'intet' (Och språket är inte mänskligt). Dikt kräver det obegränsade, och evigheten är inte begränsad i sin förståelse.

Reflexer: Ett själv som inte är själv. En vitmenad skugga. Individen blir inte till i språket; språket blir till i individen. Det är hans flykt undan personligheten. Dikten är ett problembarn: Det mänskliga i oss försöker uppfostra den. Icke-förståelsen är en gåva om den formuleras. Det finns alltid en början före början; förbindelsen mellan din skapare och dig. Gentemot språket har dikten inga rättigheter. Man kan överbearbeta läsningen av dikten för andra, men inte för sig själv (den förläste). Den är en egen värld, även när du finns i den.

Dikt: grå magi, dimma, ibland i ditt eget hjärta. Mitt du är ett förlorat jag."

Magnus Andersson