Lars Ahlin

Lars Ahlin föddes i Sundsvall 1915 och avled 1997. Fadern var handelsresande. Han gick i folkhögskola 1933-35 och prövade ett tiotal yrken. Han belönades med SvD:s litteraturpris 1944, De Nios pris 1960, Litteraturfrämjandets stora romanpris 1962, Litteraturfrämjandets stora pris 1966, Kellgrenpriset 1982 (tillsammans med Gunnel Ahlin) och Augustpriset 1990. Han blev fil. hedersdr. i Umeå 1969.

Lars Ahlin utvecklade från sin debut 1943 en "förbönens estetik" som utgår från andra människors språkliga situation och kombinerar episk experimentlusta med mångstämmighet. Hans människor är särpräglade naturer, undantagstyper, i konflikt med sin ofta norrländska omgivning. Sitt mörka patos förenar Lars Ahlin med med drastisk folklig humor.

Ur Litteraturhandboken, Forum.


Utgivning:

Tåbb med manifestet (1943), roman
Inga ögon väntar mig (1944), noveller
Min död är min (1945), roman
Om (1946), roman
Fångnas glädje (1947), noveller
Jungfrun i det gröna (1947), roman
Egen spis (1948), roman
Huset har ingen filial (1949), noveller
Fromma mord (1952), roman
Kanelbiten (1953), roman
Stora glömskan (1954), roman
Kvinna, kvinna (1955), roman
Natt i marknadstältet (1957), roman
Gilla gång (1958), roman
Bark och löv (1961), roman
Hannibal Segraren (1982), roman tillsammans med makan Gunnel Ahlin.
Sjätte munnen (1985), roman
Vaktpojkens eld (1986), noveller
Din livsfrukt (1987), roman
Fyra pjäser (1990)
De sotarna! De sotarna! (1990), roman
Det florentinska vildsvinet (1991), roman
Estetiska essayer (1994)
Sjung för de dömda! (1995), essayer
Breviarium (1996), brev