Herta Müller

Herta Müller är en av vår samtids viktigaste romanförfattare och essäister. Hennes verk skildrar den mänskliga ödeläggelsen i den rumänska diktaturen och den politiska landsflyktens rotlöshet. Hon föddes i augusti 1953 i den tysktalande byn Nitzkydorf, i Banatdistriktet i Rumänien. Hon lämnade sin by för att studera tysk och rumänsk litteratur på Timisoarauniversitetet. Där blev hon en del av “Aktionsgruppe Banat”, en grupp med idealistiska rumänsk-tyska skribenter som strävade efter uttrycksfrihet under Ceau¿escudiktaturen. När hon avslutat sina studier anställdes hon som översättare på en fabrik som tillverkade maskiner, men hon avskedades då hon vägrade att samarbeta med säkerhetspolisen. Under den här tiden skrev hon noveller som nu utgör samlingen Flackland, men hon hade problem med att tillfredsställa censorerna, och verket publicerades inte förrän 1982, och då i en radikalt modifierad form. Två år efter Flackland kom Drückender Tango. I dessa två verk beskriver Müller hyckleriet i byn och det hänsynslösa förtryck av nonkonformister som pågick där. Hon skildrar den tyska minoritetens nitiska fascistmentalitet, dess intolerans och korruption. Inte oväntat kritiserades hon hårt för att förstöra den rådande idylliska bilden av tyskt lantliv i Rumänien. Müller arbetade som lärare när den ocensurerade versionen av Flackland smugglades till väst och publicerades av Rotbuch Verlag. Den mottogs omedelbart med kritikers hyllningar.

Efter ett besök på Frankfurts bokmässa, där hon offentligt kritiserade den rumänska diktaturen, förbjöds hon att få sina verk publicerade i Rumänien. Hon fortsatte att skriva, trots att hennes situation i Rumänien blev alltmer outhärdlig. 1987 emigrerade hon västerut med sin man, Richard Wagner. Sedan dess är hon bosatt i Berlin.

Många av Müllers verk speglar hennes egen historia. Människan är en stor fasan på jorden (1986, på svenska året därpå) är en krönika över en rumänsk-tysk bondfamiljs försök att skaffa pass för att kunna lämna landet. Liksom hennes tidigare verk avslöjar den här berättelsen den brutala korruptionen av byfolket genom att visa hur byns ämbetsmän, från postmästare till präst, krävde allt fler materiella och sexuella tjänster från de som ansökte om att lämna landet. Krönikan skrevs medan Müller väntade på permission att få emigrera västerut, och samtidigt skrev hon även samlingen Barfota februari (1987, på svenska 1989).

Resande på ett ben (1989/1991) skildrar problemen att flytta till väst, och den känsla av utanförskap som plågar den som lever i politisk exil. Många av essäerna i Eine warme Kartoffel ist ein warmes Bett (1992) är reflektioner kring politiska händelser, skrivna ur perspektivet av en kvinna som motvilligt gör anspråk på ord som “hemland“. En andra volym av essäer, Der Teufel sitzt im Spiegel (1991) innehåller en serie föreläsningar i “Gedanken zum Schreiben” som Müller höll på Paderbornuniversitetet 1989–1990. Det är en oumbärlig nyckel till förståelsen av de spänningar och konflikter som gett upphov till det poetiska bildspråket i hennes verk. Volymen innehåller ett antal collage som kombinerar bild och text. Müller publicerade en komplett uppsättning av 94 collage med titeln Der Wächter nimmt seinen Kamm.

Trots att poetiska bilder är tätt koncentrerade över enskilda, obundna sidor i Vom Weggehen und Ausscheren, från 1993, så skapar de ett utvecklat nätverk av motiv som ger intrycket av en helhetskänsla.

Romanen Redan då var räven jägare (1992, på svenska 1994) är en komplett omarbetning av ett filmmanuskript, som hon skrev tillsammans med Harry Merkle. Huvudpersonen är en lärare som trakasseras av den rumänska säkerhetspolisen. Genom synekdoke skildrar Müller sönderfallet av självet, som sker i en nation styrd av rädsla. Müllers roman Hjärtdjur (1994, på svenska 1996) är hennes kanske rikaste skildring av livet i den rumänska diktaturen. Här sammanlänkas berättarens förtryckta barndom med det brutala förtrycket av landet.

I Kungen bugar och dödar (2003, på svenska 2005) problematiserar Müller sitt komplexa förhållande till språket samtidigt som erfarenheterna från Tyskland och Rumänien fortsätter att sätta prägel på författarskapet. Romanen Idag hade jag helst inte velat träffa mig själv (1997, på svenska 2007) är en naken redogörelse för livsvillkoren i Ceau¿escus diktatur.

Berättarjaget är kallad till ännu ett förhör av Securitate, anklagad för ofosterländsk verksamhet. Hon drömmer om att få lämna Rumänien, där fattigdom, förtryck och svält finns överallt.

Herta Müllers roman Atemschaukel (2009) kom på svenska samma år. Den är skriven efter en resa tillsammans med den nu avlidne vännen Oskar Pastior till ett av Gulaglägren i Ukraina, där Pastior själv vistades 1945–1949. Boken Mitt fosterland var en äppelkärna kom på svenska 2016. Müllers verk karakteriseras av ett rent, poetiskt språk och metonymiska metaforer som återkommer och utvecklas genom hennes berättelser. Förtryckartemat lättas upp av hennes vackra prosa och av humoristiska glimtar i hennes bildspråk.

Genom ord och aktiva handlingar fortsätter Müller att demonstrera för sin självständighet gentemot kyrkans och statens dogmer. Hon har uttalat sin kritik mot de östtyska författare som samarbetat med säkerhetspolisen, och drog sig ur PEN som en protest mot den västtyska avdelningens beslut att slå sig samman med den forna DDR-grenen. Hon har mottagit ett dussintal litterära priser, som Marieluise-Fleißer-Preis (1990), Kranichsteiner Literaturpreis (1991), Kleist Prize (1994) och Aristeion Prize (1995). 2009 tilldelades hon Nobelpriset i litteratur.