August Brunius (1879–1926) var den första professionella svenska kritikern. Tiden mellan 1902 och 1926 då Brunius var verksam är en oerhört händelserik tid i Sveriges kulturhistoria. Inom måleriet avlöstes de stora nationalromantikerna av expressionisterna; inom arkitekturen växer Det Nya Stockholm fram. Brunius är där och rapporterar och kritiserar.

"Per I. Gedin skriver med akribi om det tidiga 1900-talets kulturdebatter, en så gott som uteslutande manlig arena. Här är författaren i sitt esse och läsningen är som att färdas i tidsmaskin till en svunnen värld av starka åsikter om estetik. Märkligt är att några av formuleringarna som då var gängse i dag – mer än ett sekel senare – får en återklang i Sverigedemokraternas kulturpolitiska statements eller hos Arkitektupproret."
– Clemens Poellinger, Svenska Dagbladet

Brunius, som främst skrev för Svenska Dagbladet var den födde kritikern genom sin förmåga till analys, sin teoretiska kunskap, sin vassa penna, sin nyfikenhet och sin förmåga att SE. Han var ständigt närvarande när något avgörande inom konsten, arkitekturen eller teatern ägde rum. I hans spirituella och sakkunniga sällskap får vi uppleva hur de unga konstnärerna – Isaac Grünewald, Sigrid Hjertén, Leander Engström m.fl. kämpar för sin banbrytande konst med Brunius aldrig sviktande stöd. Och vi får se genom Brunius kritiska öga hur ett modernt Stockholm utvecklas med nya stadsdelar som Lärkstaden, hur kyrkor som Engelbrektskyrkan och Högalidskyrkan växer upp på åkermark eller berggrund, liksom de nya bankpalatsen norr om Slottet eller Dramaten som ersatte kåkbebyggelsen vid Nybroplan.

Människan August Brunius växer fram genom hans egna dagboksanteckningar och inte minst får vi uppleva Brunius varma vänskap med den unge modernisten Pär Lagerkvist och den etablerade konstnären Carl Milles genom den unika brevväxlingen mellan dem som här medtagits i ett spännande urval.

Per I. Gedins biografi över August Brunius belyser genom honom en väsentlig del av konstens och arkitekturens utveckling i Sverige under 1900-talets tre första decennier UTIFRÅN, genom kritikerns förmåga att sätta konsten i ett sammanhang både ur svenskt och europeiskt perspektiv. Här visas samspelet mellan kritikern och konstnären likaväl som mellan kritikern och publiken.