Melancolia är en bok om upplevelsen av separation, det trauma som präglar vår födelse och därefter var och en av våra metamorfoser. Prologen och epilogen omfamnar bokens kärna, tre längre historier som länkas samman, skrivna ur en femårings, en åttaårings och en femtonårings perspektiv. Med ett sagoaktigt berättande utforskar Cărtărescu tidens gång, poesin, det reella och det mystiska.

Prologen är en vidunderlig saga, en hyllning till våra oändliga möjligheter att riva alla hinder vi byggt för oss själva och istället nå en sorts fulländning. Epilogen bär ingenting av prologens optimism, den är snarare en klagosång över fångenskapen i den egna hjärnan; skallen; kroppen – det eviga cirklandet i det inferno den fysiska världen utgör. Men det som kan ses som en motsats är också ett beroende; utan det sistnämnda, aldrig det förstnämnda.