"Josefin Roos nya roman är i mångt och mycket ett stycke romantisk transcendentalpoesi, fast med utgångspunkt i det avförtrollade livet på 2000-talet. Vare sig man skriver under på dess civilisationskritiska idéinnehåll eller inte är det - nästan rakt igenom - njutbar läsning."

Klas Hemlin, Landskrona Posten

"Men det är ändå fascinerande att följa Lucía, en klaustrofobisk upplevelse av att vara instängd i sin minnesförlust, att inte veta vad man varit med om, vem som gjort en vad, hur det kändes. Och så smärtan i att göra andra illa, att inte ha tillgång till kittet som håller människor samman: de delade erfarenheterna. Mest rörande är relationen med dottern. När jag kommer hem hänger barnet i min skugga som en övergiven, som en skugga. Jag måste bli bättre.

Fast mest fokus får förälskelsen och även om också denne man förblir rätt diffus får de sexuella mötena riktigt köttig form i ovanligt härliga sexskildringar. Också här följer Roos språk Lucías sinne: bara i den kroppsliga extasen kan hon riktigt känna att hon finns till."

Jenny Aschenbrenner, Svenska Dagbladet

"Bitvis är det intensivt och berörande /.../"

Hans Olov Ohlson, Norrländska Socialdemokraten

"Det vilar en styrka i att vi aldrig riktigt får veta eftersom Lucia själv inte minns, berättelsen går att tolka på många olika vis enligt ens egna erfarenheter och uppfattningar. Samtidigt medför det opålitliga, tabula- rasa-varje-morgon berättarjaget att det blir närmast otryggt att läsa. Det är inte något dåligt."

Rebecka Åhlund, Smålandsposten

"Detta är en stark roman som utforskar hjärnskadors geografi, ett komplext och förvirrande tillstånd för en individ. Romanen sticker ut som en anmärkningsvärd meditation om att vara ”en annan”, att leva med ett osynligt funktionshinder och att överleva med vetskapen om tvångsmässig och bestående kärlek."

Swedish Book Review