Efter den första Fälldinregingens kraschlandning styrdes Sverige under ett års tid, 1978–79, av en liten politiker med en stor vision: Ola Ullstens plan var att bryta upp den blockpolitik som låg som en boja runt vårt proportionella valsystem. Hade det inte varit för en kärnkraftsolycka utanför Harrisburg i usa hade han kanske lyckats.

Ullsten var en maktspelare av stora mått. Han sätt att lura skjortan av moderaternas partiledare Gösta Bohman och ensam ta makten saknar motstycke i svensk efterkrigspolitik. Folkpartiet bedrev under Ullstens ledning ett omfattande spel under täcket med socialdemokraterna i syfte att bana väg för en fp-regering. Detta samtidigt som partiet ingick i en borgerlig koalition.

Men Ullstens sätt att uppnå makten förstörde hans förmåga att hantera den.

Han trivdes bra som statsminister, Ullsten. Men han misslyckades med de två stora sakpolitiska mål han satt upp.