"Hur ska man både kunna bestraffa och förnedra – och samtidigt älska och respektera? Var går gränsen mellan övergrepp och det våld som tillfogar njutning? Mellan självskadebeteende och masochism? Med saklig elegans tar sig författaren an dessa frågor. Och att tala om gråzoner med samtidens språk känns platt i förhållande till den komplexa problematik som Tova Gerge skriver fram." Aftonbladet

"... ingenting är enkelt i den här intrikata och skickligt behärskade romanen. Först får man vänja in sig i berättarens föreställningsvärld och tänka på den unga flickan som Pojken, och det på ytan ojämlika förhållandet som en uttalad pakt. Snart inser man också att Gerge inte är en vän av det gamla vanliga normkritiska poserandet. Detta är, kort sagt, skickligt gjort: en berättare vars inre man synbarligen har fritt tillträde till, men som förblir ett mysterium även när han satt punkt." Dagens Nyheter

"Gerges språkliga stramhet, henne sätt att hålla sig tätt intill jagets omedelbara nu, gör både honom och pojken underligt lätta att identifiera sig med, trots att de skildras med sådan kyla. ... Pojken [är] en stram och stilfull debut som piskar fram en och annan sanning om hur tom och skrämmande världen är när man är alldeles fast inuti sitt eget huvud." Svenska Dagbladet

"... så lyckas denna roman ändå gestalta ett människoöde på ett sätt som gör att berättelsen lägger sig till rätta först vid läsningens slut. Och dröjer sig kvar. Och det är en alldeles särskild konst." Sveriges Radio

"Gerge skriver klart och direkt, ofta med en dragning mot det absurda. Genom sin berättare framställer hon ett visserligen underligt, men också helt trovärdigt psykologiskt porträtt av en människa som saknar förmåga att relatera till andra. Som en konsekvens av detta förblir pojken romanen igenom ett objekt utan egentligt psyke. När hon slutligen försvinner noterar berättaren att det kanske är bättre så, det ger utrymme att fabulera fritt. Och det är också här som Pojken skiljer ut sig från de anmärkningsvärt talrika böcker från året som tangerar samma tema; i Pojken framställs inte sadomasochismen som ett mål i sig utan som ett symptom på något annat." Göteborgs-Posten

"Tova Gerge tar sig an den manliga blicken ofiltrerat och det är utan motsättning som jag stiger in i dennes värld. Pojken känns som Vladimir Nabokovs Lolita ... Något så oberoende som Pojken har svensk litteratur inte fått sedan pronomenet hen." Bon