”Men trots att det här är en text som vill visa upp sig som just text offras inte berättandet; tvärtom blir försöken att skapa nytt, skapa gemensamt, i och trots begränsande strukturer en del av berättandet. Den verklighet Anni, Anti och Alfuera lever i är en i vilken drömmandet konsekvent undermineras men ändå aldrig dör. […] Ändå blir ’Dö andras död’ inte hopplös, utan öm, nyfiken och sorgsen. Det är en bok som vill kommunicera med och engagera sin läsare. Den vill ut i världen.”
– Judith Kiros, Dagens Nyheter

”Lars Raattamaas roman ’Dö andras död’ är en postagnostisk motsvarighet till John Donnes ’Meditation XVII’ […] Här finns samma självklara solidaritet med och medlevelse i andras död och liv som gällde det de egna. Och det är gestaltat med en saklig självklarhet som i Raattamaas fall alltid har stavats utopi. […] Läsningen av ’Dö andras död’ ger upphov till en intensiv meditation mer än påskyndar bladvändningen. Ändå är det en förvånansvärt lättläst och tydlig text. […] Berättartexterna är utförda med varierande grammatisk puls men alltid med en rytm som håller ett särskilt liv i läsningen. Det finns en oprivat öppenhet hos poeten Raattamaa som han har tagit med sig till romanen. En saklig personlig stil som aldrig söker sin signatur. Så sällsynt i de påträngande signaturernas tidsålder.”
– Göran Sommardal, Kulturnytt Sveriges Radio

”Att Raattamaa lyckas införliva dessa [politiska] resonemang i sin fragmentariska prosa utan att det känns tendentiöst eller ansträngt är rätt imponerande. Imponerande är också att detta ganska experimentella romanprojekt håller för över femhundra sidor. Och det håller väl.”
– Anna Remmets, Fria Tidningen

”Jag är varm i själen nu. Jag förstår långtifrån allt som händer och sägs och iakttas i romanen, men jag är helt med på betydelsen av att se det värde som finns i att bygga framtid tillsammans med andra mål än snöda pekuniära. Jag är också fullkomligt ense med påståendet att vi föds beroende. Utan andra, inga individer. I övrigt vet jag ingenting om vad som fick Lars Mikael Raattamaa att på Karl XII:s dödsdag 2014 be att få rekommendera sig, vad som hände med ”Mikael”, eller varför han valt att byta från poesi till prosa. Men jag kan säga att det blev bra och att prosan innehåller ett rop som behövs och gärna får fortsätta ljuda.”
– Ingrid Bosseldal, Göteborgs-Posten

"... det är snarare en poetiskt sinnad idéroman – där romanfigurerna snarare än att agera ut privata konflikter för långa diskussioner om marxismens relevans i samtiden och framtiden – som försöker väcka diskussion. Om vad det är för sorts samhälle vi lever i. Om det är rätt. Om det är gott. Om det gör någon lycklig. Om motstånd är möjligt och om vad det i så fall kan bestå av. Och som samtidigt, fast på språkets nivå, faktiskt skriver fram en potentiell idé om ett sådant motstånd. Allvaret är alltså stort. Och det bär."

--Victor Malm, Landskronaposten

”Han går sin egen väg och har skapat ett ’Raattamaasignum’ - och i vilken genre han än skriver i så hör man hans djupt personliga röst ställa komplexa frågor som tvingar läsaren att tänka efter riktigt ordentligt. Hans samhällskritiska och belästa tankeskärpa får mig att associera till ’De fyras gäng’ bestående av Lars Gustafsson, Jan Myrdal, Sven Fagerberg och Sven Delblanc. […] Böcker med högt ställda anspråk utsätter sig och vad Lars Raattamaa gör i ’Dö andras död’ är att utsätta sig och öppna upp för en mer renodlad textkritisk granskning och reverserade läsningar. Däri ligger också bokens stora kvalitet och värde. […] Det är min uppriktiga förväntan att Lars Raattamaa är den sortens författare och intellektuell som jag uppfattar att han är och fortsätter att ställa höga krav både på sig själv och sina läsare.”
– Cecilia Persson, Dalarnas Tidningar

”[Raattamaas] absoluta balans mellan sardoni och allvar är en av författarskapets stora värden. Han vill få läsaren att balansera med.”
–Ulrika Knutson, Expressen