"Det är en roman som inte liknar något annat i den svenska samtidsprosan."
Stefan Eklund, Borås Tidning

"en Ofissim om dagen håller ändå mjältsjukan borta. Nio av tio filmstjärnor använder Ofissim, de kan inte ha fel!"
Magnus Ringgren, Aftonbladet

"i de här finurliga tablåerna står en rätt långlivad variant av Kulturmannen faktiskt naken i all sin prydno, generös med visdomsord till höger och vänster, orakelmässig, en posör som betackar sig för speglar, avbildningar och porträtt. Likafullt blir han ju här, i 'Om Offisim', tecknad i helfigur. Porträttet skulle, misstänker jag, te sig tämligen förödande, om det inte vore för just den där patafysiska glimten i betraktarens öga."
Anders Cullhed, Dagens Nyheter

"Ofissim blir en hyllning till det onyttiga i människan, stenen i framåtskridandets flöde som tvingar fram tvära girar och nya perspektiv. Hans uppfinningar är ljuvligt omöjliga, visionära och storslagna, hans tankebyggen underbara återvändsgränder."
Jenny Aschenbrenner, Expressen

"De aforismer som ledsagar Ofissim utmynnar ofta i att livet inte låter sig påverkas. Enda acceptabla reaktionen är att rycka på axlarna, att sluta slåss mot den verklighet som alltid ser till att få sista ordet. Så läst blir Om Ofissim en levnadsmanual, där fantasin blir rättesnöret och räddningsplankan för den utsatta stackars människan."
Björn Kohlström, Jönköpings-Posten

"Han får fart på det stillastående, tar oss till magiska platser och vidgar tänkandet."
Stig Hansén, Sydsvenskan

"Men allt är inte lika fyndigt. Ibland rör det sig om riktigt billiga ordlekar, men de är å andra sidan dåliga på just det där sättet som gör att de blir bra, eller åtminstone ganska bra. Såtillvida, vill jag hävda, är detta en perfekt bok; misslyckandet är inskrivet i själva upplägget eftersom Ofissim givetvis anser 'imperfektion som mer värdefullt än perfektion' och för övrigt menar att 'missförståndet är det enda sanna förståndet.'"
Ulf Karl Olof Nilsson, Svenska Dagbladet



Jag läser den både häpet leende och med ett slags svindel. Boken rör sig obönhörligt in i det omöjligas konst och samtliga figurers respektive projekt - vare sig det handlar om konst, vetenskap eller kärlek - är rena återvändsgränder, utan att någon för den skull uttrycker något bekymmer över saken.

Jo, på en enda oväntad plats återfinns fasan. Ofissim är både livrädd för och hatar det optiska, såsom reflekterande fönsterglas, fotografier, linser, för att inte tala om kameror. Till en början utan någon egentlig förklaring annat än att spegeln är "ofördelaktig för självbilden".

Men ju mer han studerar sin optiske fiende desto mer snärjer den honom; därvidlag är optiken den värsta fienden av alla, den avgör ju blicken utåt och därmed vår livsvärld. Läskigt faktisk. Lika läskigt som det här:



- Vänta bara!

- Vänta på vadå, Ofissim? - Vänta bara!