I många av sina böcker har Irja Browallius återvänt till ett alldeles bestämt stycke av den svenska landsbygden, en trakt i Mellansverige, där livet och människorna förblivit tämligen oberörda av den moderna utvecklingen. Hon har kommit dessa människor sällsynt nära och därigenom kunnat skapa några av svensk litteraturs sannaste och djupast gående bygdeskildringar.

Ut ur lustgården för oss åter till denna närkeska landsända och denna gång är själva trakten huvudpersonen. 1940- och 50-talet är en tid som utmärks av utvandringen till städerna, svårigheterna med arbetskraft, de små gårdarnas hopplösa konkurrens med de industriellt drivna storgodsen, åkerbrukets alltmera minskade lönsamhet med påföljd att de med blod, svett och tårar av fäderna brutna tegarna slutligen måste förvandlas till skogsplanteringar. En tid då gamla slingriga vägar ersätts av betongstråk, bilbanor läggs ner skolor dras in. En tid då människorna långsamt förändras jämsides med sin livsform i bilismens, radions och televisionens tecken.

Några stretar emot utvecklingen, andra låter sig villigt brytas ur den gamla gemenskapen. De äldre sitter där de sitter, tills allt rasar samman kring dem. Men bland de unga märks konflikten tydligare och ger upphov till mänskliga dramer. Endast med fanatisk arbetsamhet slår sig Joel igenom svårigheterna och blir storbonde. Evert dras till staden, men den vackre, erotiskt äventyrlige Paul stannar hos den dråpligt skildrade farsgubben. Barnvaktardottern Lilly lockas till utbrytning av sin mystiske äldre beundrare från staden, men den i ett religiöst hem strängt hållna Edit blir kvar och vinner småningom sin Joel och slutligen också hans kärlek. Ödena tvinnas i varandra och man följer dem med aldrig sviktande intresse.

Med små medel och utan alla åthärvor har Irja Browallius skapat ett stort romankonstverk, som i allt bär sanningens prägel och som griper genom sin förståelse, sin varma, osentimentala medkänsla.