I grannskapet av Skruke ligger den gård där största delen av handlingen i ”En fågel i handen” utspelas, vilket betyder att Irja Browallius än en gång återvänt till den trakt och den miljö där hon vunnit sitt litterära mästerskap.

I prästgården tjänar den duktiga och vackra Ingeborg, Långa, som hon för det mesta kallas på grund av sin storväxthet. Hon har till hälften lovat bort sig till Adel, en beskedlig, strävsam och tystlåten bonde, som visserligen inte kan skryta med yttre skönhet eller elegans, men som lockar med egen gård och pengar på banken. Men hjärtat talar ett annat språk och när Kalle, smeden, kommer fräsande på sin motorcykel med ett segervisst leende på läpparna behövs det inte mycken övertalning för att Långa skall glömma sina löften till Adel.

Det går Långa som det gått så många flickor före henne i valet mellan två män. När kärlekens blomningstid är förliden får hon ta skeden i vackra handen och svälja förtreten. Inför utsikten att stå där som ensam övergiven mor fattar Långa med kall beräkning men inte utan hemlig oro beslutet att pracka sitt blivande barn på den omisstänksamme Adel, låta honom tro att han är dess far och med falska mynt köpa sig trygghet och anständighet. Men problemet är inte löst med att Långa skaffat en far till sitt barn.

Livet måste gå vidare och det förflutnas skugga förtätas så småningom till ett mörker där brottet ligger på lur. Med oöverträffad konstnärlig gestaltningsförmåga och en rikedom på fina iakttagelser för Irja Browallius fram detta drama till dess slutliga klimax.