Kontradans handlar om kärlek mellan två kvinnor, en jag-du-berättelse sedd genom minnets och årens prisma.

Situationen: den ena är medelålders, den andra ung, båda är trasiga, båda är katoliker, båda vill leva sin tro, båda vill älska.
Nyomvänd bor berättaren på ett kloster i Italien för att arbeta på en bok. Dit kommer Claudia, som besviken och äcklad av livet ser sträng askes som sista utväg. Kärleken drabbar dem båda och konflikten är där.
När allt är slut söker berättaren förgäves bli fri från denna kärlek. Åren går under meditation över kärlekens mening tills insikten kommer: detta måste genomlidas, inte förträngas. Inte upphöra att älska, utan fortsätta att älska.

Eva Alexanderssons bok är en uppgörelse med den dualism som i århundraden präglat den västerländska världen, den puritanska boskillnaden mellan kropp och själ. Boken är i första hand skriven för de avvikande "dömda, fördömda, förhånade av omvärlden, utstötta ur samhället, ur kyrkan, för något som inte är vår skuld". Den riktar sig också till dem som fördömer och inte vill förstå, liksom till alla oss som glömmer den gnista av kärlekens nåd som en gång tändes inom oss: "Vi minns det ibland, kanske. Och skäms för att vi gör allt utom att älska."