"Med sin roman 'Städer som inte är städer', placerar sig Leif Holmstrand på ett mycket effektivt och kraftfullt sätt mitt i vägen. Jag tycker att det är fantastiskt. Sett till en större litteraturpolitisk kontext är det också viktigt att detta är en tjock inbunden roman, 394 sidor, som ges ut av Sveriges största förlag. Det är ett sätt att säga: Ät grus zombieskallar. Vakna upp i smärtan och känn att du lever. Den här boken kommer du inte förbi. Du måste traska genom den. Det kommer inte att vara behagligt."
Anna Hallberg, Dagens Nyheter 

"Det är något rasande, förtvivlat och på samma gång hämningslöst affirmativt över denna roman, som en korsning av Thomas Pynchon och Lars Norén."
Anders Johansson, Aftonbladet

"Holmstrand vräker ur sig text med samma måttlöshet som Peter och Mona lever sina (sexual)liv, och med sina fyrahundra sidor ickehandling är 'Städer som inte är städer' onekligen en koncentrationsprövare. Å andra sidan är den också underhållande i sin underfundighet, spännande i sin oberäknelighet, sina upprepningar och utbrott. Som man brukar säga i sportvärlden: Boken är rund - allt kan hända."
Amanda Svensson, Sydsvenskan

"Rösterna som trängs om talutrymmet i denna roman är snara om att ständigt påminna om normalitetens inneboende bedräglighet, om den allmänt utbredda bristen på äkthet och relationers förljugenhet. Vill man protestera mot denna i svärtade toner målade bild av världen, har romanen alltid svar på tal: 'Mycket är orimligt, det mesta är orättvist, alltså om någon nu besjälar tillvaron med treåringsjuridik.' Ja, Holmstrand utmanar det inre barn i oss som envist stampar med foten i marken, och kräver rättvisa, begriplighet och varaktig lycka av livet. Det är svårsmält, oroande och ganska plågsamt."
Therese Eriksson, Svenska Dagbladet

"Språk- och stilmässigt är den här säregna skapelsen, liksom mycket annat av Holmstrands penna, delvis besläktad med den ofiltrerade och frigörande automatskriften och laborerande cut uptekniker. Med sina hopande ordflöden och associationsrika infall kan han emellanåt också erinra om en Elfriede Jelinek och hennes ständiga jakt på - och uppbrott från - språkets nollpunkter. Och även om romanen oupphörligen går vilse i sin egen lika intrikata som självuppfyllande konstruktion, finns det förstås sämre saker en läsare kan ägna sig åt än att irra runt i apokalyptiskt färgade städer och bländas av det drömska återskenet av någonting på en gång svunnet och ännu inte infriat."
Martin Lagerholm, Kristianstadsbladet