"Jag undrar om han någonsin har varit närmare miraklet än här.Hans gamla kollega Dan Andersson skulle spela våra kära ner i jord, Lars Andersson spelar upp dem igen. --- Jisses, så fint."
Ulrika Knutson, Kulturnytt

"Lars Andersson har aldrig skrivit bättre eller mer övertygande, ja få är de av dagens svenska författare som förmår få sina meningar att frodas och fortleva på ett lika lysande och omedelbart träffande sätt. Orden både kränger och bråkar, vrenskas och viskar stillsamt och varsamt, går från det sprödaste finstämda till det våldsamt frustande och vulgärt vitala. ... Lars Andersson har på ett självklart sätt skrivit sig fram till ställningen som en våra viktigaste, angelägnaste och mest framstående författare."
Crister Enander, Helsingborgs Dagblad

"Få svenska prosaförfattare, om ens någon, skriver lika förunderligt vackert som Lars Andersson. Han har en lysande blick för årstidernas växlingar, för naturens kraft och majestät och skönhet, för dess faror och den spröda lycka den kan skänka. Så också i den andra och avslutande delen av hans Värmlandsepos, 'De levandes land', en minst sagt omfattande släkthistoria, inte minst Anderssons egen, med centrum i byn Hedås."
Mats Gellerfelt, Svenska Dagbladet

”Ärendet sätts i denna berättelse aldrig förnumstigt på pränt - det skymtar mellan människorna, i antaganden och fraseringar, genom som regel korta, fint avklingande avsnitt, varav inte så få är rena mästerstycken. När Lars Andersson någon gång nalkas det föreläsande gör han det essäistiskt, på armlängds avstånd till de levande, ungefär som när man skjuter ut sin eka i strömfåran och låter glida en bit, men nära stranden. En sagolik roman. ”
Erik Bergqvist, Nya Wermlands-Tidningen

”Lars Andersson är en gudabenådad berättare. Så för den som söker en läsupplevelse utöver det vanliga är det bara att införskaffa Lars Anderssons nya roman 'De levandes land' som avslutar det värmländska by-epos som 2008 inleddes med Ljus från ingenstans”.
Leif Eriksson, Eskilstuna Kuriren

"Det är verkligen inga hembygdsböcker, det är romaner skrivna ur författarens rätt att blanda och ge och det ger liv åt allt som kommer i dagen när man plockar bland papper och bilder.”
Arne Johnsson, Nerikes Allehanda

”Och han lirkar och leker med stilen, det värmländska sticker upp en fot här och en annan där, någon gång ser man hela den dialektala skapelsen och hör klangerna, men hans språk är nästan alltid oförutsägbart och ofta uppsluppet. Han fogar in vitsigheter och tonsäkra nybildningar och man gnäggar ofta till, åt formuleringarna mer än åt innehållet, de är så slagfärdiga och underfundiga.
Man har också stor glädje av de kloka och uppfriskande kommentarerna, i ett par vackra passager möter man en livsvisdom som tycks mig vara i släkt med Martinsons. Men även personanalyserna imponerar; Andersson borrar och frilägger utan att borren ställer till någon skada. Och ett par scener med besjälade samtal är fenomenala.”
Dan Sjögren, Värmlands Folkblad

"... lysande stilkonst ... "
Nils Schwarz, Expressen

”Lars Anderssons är en författare som gör en läsare trygg, i den
meningen att det finns en omsorg och skönhet i varje mening. Hans
stilkonst som aldrig är sökt öppnar underbara gläntor av
uppenbarad erfarenhet som får läsaren att känna: Ja, just så! Han
beskriver en snickares skicklighet att tillverka en dörr: Dörren
hängde på hängslen som gled tyst som stjärnbilderna i
världsrymden. Det är en bild som Tomas Tranströmer kunnat vara
stolt över. Lars Andersson har stora likheter med denna hans
snickrare, som aldrig nöjer sig med det näst bästa, vad han än ska
tillverka.”
Eva Ström, Sydsvenskan

"Men Lars Anderssons romansvit är ingenting mindre än ett försök att tala med döda. Vid någon punkt långt inne i sin nu sammanlagt tusensidiga värmländska släktkrönika klagar författaren högt på de döda: Varför lämnade ni nästan inga skrivna texter efter er? Jo, papper finns det i övermått, i alla fall hos vissa – debetsedlar, kreatursförteckningar, även elräkningar. Men varför inga brev, dagboksanteckningar? Varför tvingar ni mig att hitta på?
Men så är det med bönder och arbetare. De har nästan alltid gått spårlösa in i natten. Jag känner alltid det där när någon kämpar nere i kyrkobokföringens mörka labyrinter för att få syn på ett liv genom bara ett halvt oläsligt namn, ett årtal, en gård: Då skrivs även min egen historia.
När Lars Andersson skriver historien om älvlandskapets invånare och får de döda att släppa taget om varandra där på älvbottnen och ger dem anletsdrag i ljuset begår han den mest radikala handling en författare kan begå."
Göran Greider, Aftonbladet

”Där en Selma Lagerlöf kärleksfullt men från en upphöjd position ser människohjärtats mörka skrymslen bakom stora gester står Lars Andersson tätt intill sina gestalter, hör ”det väldiga, dova, nästan tysta ekot” av deras ord och fångar människan i hennes minsta gester, som när hon lagt undan en ovikt sedel som tas fram många år senare, vid första resan bort från byn.”
Ingrid Elam, Dagens Nyheter