Utanför skolan står åttaåriga Luz och väntar på skjuts hem. En främmande kvinna kommer fram och säger: din mamma är inte din riktiga mor. I hjärtat bär Luz upp i vuxen ålder tvivlet på sin identitet, osäkerheten på vilken sanningen egentligen är. Hennes egen sons födelse väcker otydliga minnen till liv: Plötsligt reagerar hon paniskt när hon vidrör nappflaskans gummitopp och en sång hon inte tror sig kunna dyker oförutsett upp i huvudet. I jakten på Luz riktiga bakgrund färdas vi med henne bakåt i tiden, till den argentinska militärregimens terroraktioner på 1970-talet när barn stals från oppositionens fängslade kvinnor.   Elsa Osorio har med sin bok Mitt namn är Luz fångat det komplexa arv som Argentina bär med sig. Med avstamp i militärkuppen 1976 och den terror juntan utövade på befolkningen, över 30 000 människor "försvann", får vi följa historien fram till idag och de omtalade Mormödrarnas kamp (Abuelas de Plaza Mayo). Med hjälp av DNA-analyser arbetar Mormödrarna för att de spädbarn som för över tjugo år sedan stals av militären från sina mödrar ska kunna återförenas med sina biologiska familjer. Kring Luz, historiens huvudperson, vävs ett intrikat nät av människor vars liv alla påverkades av den födsel som ägde rum på ett sjukhus i november 1976.
Elsa Osorio, själv argentinska, skildrar i Mitt namn är Luz Argentinas hemska nutidshistoria och hur den bokstavligen har styrt människors liv. Samtidigt som romanen är starkt politisk så tecknar den ett intensivt familjeporträtt som etsar sig fast.
"Ibland är det en av litteraturens uppgifter att förvissa sig om att ondska inte lönar sig i längden och att kärleken segrar över hatet." – El País