”Det var aldrig meningen att jag skulle bli politiker på heltid. Att jag valde läkaryrket framom författaryrket som nybliven student hade sina rationella orsaker, jag ville inte vara professionell med det som jag älskade allra mest – litteraturen och skrivandet.”
Det blev politiken i alla fall. Den finlandssvenske författaren, psykiatern och jazzpianisten Claes Andersson, vars diktsamlingar och romaner blivit mycket uppskattade även på den här sidan Bottniska viken, summerar här sina år som riksdagsman, partiordförande och kulturminister, med tillbakablickar ända in i barndomen. Han skriver öppet och personligt och med psykiaterns erfarenhet avslöjar han vad som kan hända när man för länge och intensivt står i rampljuset. Han berättar om hur han själv blev sjuk, först i diabetes, och sedan i hjärtat. Livet i politiken innebär högt tempo, stress, sena kvällar med långa middagar... Dessutom anfäktas många politiker – Andersson själv bland dem – av kronisk ångest och ständiga självanklagelser. Är inte en sådan jakobsbrottning personlighetsnedbrytande och sjukdoms- framkallande? Å andra sidan: ”Om världen är ond och du själv god, skall du tala med mycket små bokstäver”, citerar Claes Andersson sin danske favoritpoet Henrik Nordbrandt.   Claes Andersson hemfaller inte till bitterhet och hämnd gentemot forna antagonister och stridskamrater. Däremot vässar han pennan inför saker som fortfarande borde åtgärdas i samhället. Och slutligen beskriver han frihetskänslan i sin nya tillvaro, att plötsligt få rå om sin tid. En ovanlig och trösterik bok som manar var och en till stillhet mitt i hetsen.