¿De dagar som det mulnar på har himlen samma färg som sjöisen och som de vita byggningarna här. Jag nämner den som himmelsisen då. Jag tänker att det djup som döljs förunder denna himmelsis är stort. De stenar som kan kastas rätt upp och försvinna där de kommer icke mer tillbaks. Där är som djuphålet längst ner i gruvan där man kan kasta ned en sten och sedan stå och lyssna stint men aldrig höra när den når till botten. Himmelsdjupet är nog sådant det med, fast vänt förstås åt andra hållet. De folk som stiger där rätt upp i himmiln de är nog evigt borta.¿
Lotta Lotass debutroman Kallkällan rör sig över fyra vidder: det jordnära bylivet och det ödsliga polarlandskapet; utanförskapets hospital och fantasins månlandskap. De fyra delarna är sammanlänkade likt rottrådar, motiv och karaktärer återkommer. Som en romanens brännpunkt framstår kylan, till vars ödsliga trakter gestalterna oupphörligt återvänder.   Romanens första del utspelar sig i en norrländsk by där några särlingar skildras mot en fond av byanekdoter. Tiden är kring förra sekelskiftet och människorna har sin utkomst i gruvan, i skogen eller som timmerflottare. Andra delen består av brev från en polarresenär som full av tillförsikt skriver brev antingen till ¿Min älskade¿ eller ¿Kära kolleger, vänner¿, dock står det snart klart att ingen ur polarexpeditionen ska återvända. I tredje delen är det en av byborna som sitter på hospitalet som berättar om sin bror som drunknat i Kallkällan, eller eventuellt tvingats ner i den. Från det jordiska landskapet växlar så perspektivet i den avslutande delen till en högt flygande rymdfarkost där en resenär betraktar omgivningens väldighet.   Kallkällan är en annorlunda och egensinnig berättelse som kan föra tankarna till Sara Lidman och Torgny Lindgren. Lotta Lotass blandar mytiska motiv med realistiska och jordnära; skrönan med science fiction och skildrar på ett sorglustigt vis människans existens. På en utomordentligt vacker prosa målas en värld upp fylld av underliggande dramatik och vidsträckt längtan.