Astrid Trotzig debuterade 1996 med berättelsen Blod är tjockare än vatten som blev en stor framgång och kom som BonnierPocket 1997. Med ett lågmält och sakligt språk skärskådade hon där de svåra och obehagliga frågorna kring att vara adopterad, och skildrade den ofrånkomliga upplevelsen av hemlöshet och kluvenhet.   Hennes nya bok är en roman som kretsar kring en ung kvinnas försvinnande. Anna lever ett till synes välordnat och harmoniskt liv i radhuset tillsammans med sin man och sin lille son. Men en morgon är hon plötsligt spårlöst försvunnen. Berättelsen är uppbyggd i monologform, där Annas man, hennes föräldrar, hennes bästa väninna och kriminalinspektören som har hand om fallet var och en ger sin version av vem Anna var och av det trauma som hennes försvinnande innebär. Men de berättar så olika saker, och deras sammanlagda vittnesbörd gör bilden av Anna mer och mer motsägelsefull och svårgripbar.   Det här är en historia som har drag av kriminalromanens spänning i sitt sätt att cirkla kring en gåta, en gåta som läsaren förväntar sig få svaret på under berättelsens gång. Men Astrid Trotzig vrider sin historia åt ett annat håll. Ytterst handlar den om minnets otillförlitlighet och om hur svårt, kanske omöjligt, det är att verkligen känna och förstå en annan människa.