Smeden - en av tre berättelser i Birgitta Trotzigs bok Dubbelheten - är en saga, en skröna som utspelar sig i ett typiskt Trotzigskt landskap, ett grått Österlen, och även om sagan spänner över många år så dominerar höst- och vintermörkret, det är öde, tyst och stumt. Det enda som flammar är elden, med vars hjälp smeden formar livlöst ämne till ny form, till ett nytt väsen. Smeden brinner för sitt kall, han jublar när kroppen vill detsamma som tanken. Han sjunger om fröjden att smida.Smeden har en son som är olik honom i allt, som inte går att forma. Sonen blir med tiden ingen dålig smed, kanske till och med bättre än fadern, men han är inte fadern, han är en helt annan människa. Han dricker, blir tyngre och trögare, känner sig alltid ovärdig. Han flyr till stan, men återvänder alltid, för varje gång mer förstörd, mer slavlik.En skröna berättas i trakten: Smedsonen hade hittats utan livstecken i en snödriva, det hade inte gått att väcka honom till liv utan han hade förts till bårhuset. Morgonen därpå hade han försvunnit därifrån, för att när det åter blev vardag som vanligt underdånigt finnas i smedjan, men nu också gisslad av byborna.
Denna mörka saga berättar också om en mor - den osynliga - en vattenvarelse från skogen. Hon blir synlig först mot berättelsens slut.Och som i sagans värld vandrar smeden i denna sagas slut omkring i trakten för evigt, urgammal, talande med de döda.
Dubbelheten innehåller också berättelserna:
På andra sidan havetDubbelheten