I inledningen till sin nya bok konstaterar Georg Klein sakligt att människan är en produkt av evolutionen. Vi drivs av våra inbyggda genetiska program att livnära och fortplanta oss, och någon mening härutöver existerar inte. Samtidigt skriver han med vördnad om den av evolutionen skapade hjärnan med dess fantastiska förmåga att inom människan härbärgera en hel värld av språk, kunskap, musik, litteratur - en ocean av känslor.      Den nya boken rymmer tre stora essäer. I den första knyter Klein an till de budord fysikern och biologen Leo Szilard en gång formulerade och kallar dem en djupt moralisk ateists vägvisare i det väglösa. I "Läktaren och scenen" tycker han sig se en svensk fredsskada, en oförmåga att känna igen ondskan när den visar sig. Och slutligen fascineras han av de överlevnadssignaler som inte minst dikten och musiken kan ge oss när vi som bäst behöver dem.                            Essäerna i Skapelsens fullkomlighet och livets tragik berör väsentliga frågor som angår oss alla, och de gör det på ett starkt personligt vis - i synnerhet essän om Szilard formar sig till ett av Georg Klein noga övervägt credo.

 

 Kunskapsrikt, provokativt, personligt!