Milan Kunderas nya essäsamling Ridån sluter nära an till hans tidigare essäböcker, Romankonsten (1988) och De svikna arven (1995). Här går han i närkamp med världslitteraturens giganter – Cervantes, Fielding, Stendhal, Musil, Proust, Kafka, Gombrowicz – men också samtida författare som Carlos Fuentes. Hans grundtanke är lika enkel som omvälvande. En roman är det som inte kan uttryckas på annat sätt än som roman. En roman är alltså inte bara en ”story”. Den går inte heller att enkelt referera. Det går inte att säga något väsentligt om den bara genom att säga vad den handlar om. En roman låter sig alltså inte översättas till film eller teater utan att något grundläggande går förlorat, exempelvis humorn och ironin – enligt Kundera några av dess främsta beståndsdelar.

Med stor känslighet och auktoritet söker Kundera i dessa essäer efter de avgörande ögonblicken i romankonsten, med början i Cervantes Don Quijote. Hans sökande blir i slutändan också till en kommentar eller läsanvisning till hans egna romaner.