"Jag plockar bären försiktigt. De får inte klämmasmellan mina fingrar. Jag har ett litermått där jaglägger bären, några i taget för varje gång. Min högväxer långsamt." 

I tio diktsviter söker sig Eva Ribich tillbaka till barnets värld. I undersökande bilder återuppväcks känslor och stämningar. Det handlar om hur svårt det kan vara att få upp jackan på en stor galge, om hur en len enbit känns i handen och om utsattheten i att ta de första skridskoskären ut på en mörk is.

Det är med enkla medel Eva Ribich får en barndom att återuppstå i Ljuset kommer in underifrån. Med pregnanta formuleringar når hon ner till hur det kändes att vara barn och ger därmed också läsaren en möjllighet att komma åt sina egna barndomsår - hennes dikter är i hög grad en inbjudan till läsaren att följa henne i spåren.