Knut Hamsuns liv är en konstnärsmelodram som egentligen hör hemma på andra breddgrader än polcirkeln och strax därunder. Han växte upp som ett av sju syskon på en liten gård i Nordnorge och blev arbetare vid tio års ålder. Efter tjugo år av grovarbeten, två amerikaresor, en dödsdom, och tre svältperioder gick han in på en redaktion med sitt manuskript. Han var utmärglad, kläderna var i trasor och blicken desperat. Manuskriptet var första delen av Svält, en av modernismens klassiker. Året var 1889 och därifrån utvecklades en internationell framgångssaga med titlar som Mysterier och Pan.     Tjugo år senare bytte han liv. Han återvände till Nordnorge, köpte jordbruk och började bilda familj. Hans litteratur från denna tid blir episk. De individuella ”själsförtoningar” som varit hans program fanns fortfarande med i bl.a. Markens gröda men ingick nu i berättelser om jordbruk och havsbruk, om kustsamhällenas uppgång och fall.     När Hamsun var åttio år var han Norges siste ”diktarhövding”, internationellt var han inte bara publikens utan författarnas författare och kallades förebild och förnyare av romankonsten. Då han 1940 stödde nazisternas ockupation av Norge kom hela detta Hamsunbygge i fritt fall. Efter kriget blev han paria, dömdes att betala ett stort skadestånd och dog lika fattig som han fötts.

”Han var tvärtom. Han är förvisso inget exempel att följa. Han står belyst från alla håll.” Tre meningar av sonen, Tore Hamsun.     Livsklättraren går runt den från alla håll belyste Hamsun, läser hans ständigt lika friska prosa, läser den oerhörda självhävdelsen och självinsikten i hans brev och försöker förstå en varelse som inte gått livet fram utan – med hans egna ord – ”klättrat uppför det”.