Berättaren i Kärlek utan motstånd – vi får aldrig veta om det är en man eller en kvinna – är lärare i flickskolan i en fransk provinsstad under andra världskriget. Han/hon är lärare i tyska, förälskad i Goethes och Heines språk, och osäker på hur språkets skönhet kan förenas med den nazistiska ockupationsmaktens kultur. I källaren till sitt hus har berättaren byggt ett hemligt bibliotek, fyllt med tyska böcker som bannlysts av nazisterna.       Trots att berättaren är gift har äktenskapet aldrig fullbordats, och berättaren har bara känt sig attraherad av någon två gånger i sitt liv. Den första var en kurskamrat vid universitetet i Heidelberg, en ung man som brukade recitera tysk poesi. Den andra är Herman, en ung fransk soldat som brukade ge översättningsarbeten åt berättaren, och som efter ockupationen har tillfångatagits som jude. En dag, driven av ren fysisk attraktion, räddar berättaren denne judiske man precis som han är på väg att bli deporterad och gömmer honom i källaren. Här utvecklas nu en kärlekshistoria, inta bara en fysisk sådan, utan också mellan tyskläraren och ett nytt språk, jiddisch, som talas av Herman. Samtidigt, på övervåningen, har berättarens syster kärleksmöten med en SS-man, alltmedan modern rör sig i köket, utan att avslöja hur mycket hon vet om det som pågår i huset.

 

Kärlek utan motstånd är en skenbart enkel, historia, skriven med stor skönhet. Mycket i romanen är outtalat, gåtfullt och gränsöverskridande. Sexualitetens olika sidor, språken som glider över i varandra, handlingar vars natur kan vara både egennyttig och heroisk. Romanen är ett verkligt kraftprov, då Rozier lyckas att göra sin berättare sant allmänmänsklig på samma gång som relationerna i berättelsen blir en metafor för livet i det ockuperade Frankrike.