Sara Lidmans stora epos "Jernbanan" handlar om hur Västerbottens inland befolkades, hur jernbanan fick sin sträckning i norr och hur Didrik Mårtenson blev Olförar’n. Det börjar en morgon i juni 1878 då gossekarlen Didrik får syn på en artikel i Skjellet-avisen. Där dryftas frågan om en jernbana i norr. Han blir besatt av tanken på en jernbana genom hans he socken Lillvattnet. Skogsbolagen vill komma åt de orörda skogarna. Lillvattnets folk fruktar världen men Didrik vill högst av allt försona alla med jernbanans idé. Han talar i socken-stämma, på skogsauktioner, i kojor och kök. Sitt sista tal håller han när han skickas som förste tågpassagerare till fängelse i Stockholm.

Jernbanebygget är berättelsens röda tråd. Men det viktigaste i denna krönika är människorna; Anna-Stava – Didriks hustru och stora kärlek, den ljuvliga Hagar – sockenhorans dotter, IsakMårten och hans kärlek Rönnog. Och Strömmen, Spadar-Abdon och hans hästmarr Stina, Nabot, Goliat, Fridolf den gode, Julius och Dorn, Månstrimman. Och Nicke. Det glöder och skälver av passioner, smärta, glädje, humor hos dessa tidlösa gestalter.