Konstvetaren, nåja, recensenten Sebastian Zöllner, reser till en liten alpby för att intervjua den helt bortglömde och numer nästan blinde gamle konstnären Kaminski. En biografi är det tänkt att bli, perfekt att publicera i samma stund som målaren dör, för att kunna sprida lite glans även över biografiförfattaren – upptäckten av en död konstnärs storhet skulle imponera på många. Och äntligen, äntligen skulle Zöllner få det erkännande han naturligtvis borde ha fått för länge sedan, tycker han själv åtminstone.      Väl framme i den lilla byn tas Zöllner emot av Kaminskis hemmaboende dotter Miriam. Att hon behandlar honom nonchalant är inget han lägger vikt vid, ej heller Kaminskis ovilja att ställa upp på en intervju. För när Miriam följande dag måste lämna huset för ett dygn mutar Zöllner hushållerskan för att också hon ska försvinna och lämna Zöllner ensam med Kaminski. Inte för att han börjar med sin intervju, först vill han se sig om i huset. Bland papprena i arbetsrummet hittar han ett brev, tydligen ett avskedsbrev till Kaminski skrivet för länge sedan. Och när historien om Therese, en älskad kvinna Kaminski en gång förlorade, kryper fram anser Zöllner det vara sin plikt att leta upp henne och sammanföra de två, oavsett följderna. Tillsammans med den blinde gamle målaren beger sig Zöllner iväg på en resa mot Atlantkusten där Therese sägs bo.      Daniel Kehlmann, född 1975, introduceras med denna mångbottnade roman som är en berättelse om två mycket udda människors motvilliga vänskap men också en skarp -- och synnerligen humoristisk -- iakttagelse av vår syn på konsten och konstnärskapet.