Du har misslyckats med din trädgård, för dig finns parker  står det på en av de första sidorna i Helga Krooks nya diktsamling Grönska träd och träd som ser. Dikterna förhåller sig till lekparker, kyrkogårdar, minnesplatser och andra sorters grönområden i Stockholm och Berlin, Helsingfors och Löbau. Den oåtkomliga privata trädgården ställs mot parkens offentlighet och de kollektiva minnen den rymmer, som träden är en sorts vittnen till. Den halvt anonyma urbana grönskan blir samtidigt en yttersta plats. Det är en bok om att gå i parken med barn och öva sig i att släppa taget, om att skymta skuggan av en tystad kvinna, om avståndet mellan ord och blad, och frågan vad man djupast sett tillhör.

 (en gång räddades jagtill ett elementärt liv)blad eller inte ord eller frukt eller inte fruktrösterna stiger under askarnafinns inte en skarp bildbarnen springer i cirkel i gräsetingen tjänst som jag passar föroch ändå vill de ha mig kvarmänniskornaklarar inte av att leva avskilda från en platsläser en bok under askarna”alltså är människorna ord”