Där Annika Frostells förra roman Och hon ska vara röd också var en skildring av ett samhälle och en tidsanda, kan hennes nya roman snarare beskrivas som ett kammarspel. Det som är gemensamt för båda är den starka laddningen i personernas relationer; hur de drivs att sätta sig själva på spel, hur tillvaron ställs på sin spets och till sist börjar vackla.

Kontrahenterna i den här romanen är Cecilia och Peter; i den första delen är de nyförälskade, i den andra har de varit gifta i tio år. Annika Frostell skildrar vartannat kapitel ur Cecilias perspektiv, vartannat ur Peters, och lyckas genom den dubbla blicken tydliggöra hur främmande för varandra två människor kan vara, trots närheten. Det är som om de lever i olika verkligheter. Och frågan väcks hos dem båda, om det bara är åtrån som binder dem samman.

Romanen har en tredje viktig medspelare: staden Venedig. Det är där dramat utspelas; i gränder och på piazzor, men framför allt i ett hotellrum. Med sina slingrande reflexer av ljus och mörker, sin smärtsamma skönhet och sin lukt av blommor, hav och förruttnelse, är staden densamma när de åter kommer dit, tio år efter den första resan. Den ägde rum i förälskelsens tecken, men två barn och flera års äktenskap senare blottlägger den andra resan sprickorna i deras liv. Är de fortfarande främlingar? Har missförstånd och svek trasat sönder dem för gott? Finns det en väg tillbaka?

I vilsna lekar söker de sig själva och varandra, och driver allt närmre tröskeln mellan liv och död.