"Man vet det direkt, man känner det, det går inte att ta miste. Nog vet man. Det är bara det att ingen vill kännas vid det."
Trakasserier kan se ut på olika sätt. De kan vara tydliga, som vandalisering av en invandrarägd butik eller ett sprayat hakkors på en dörr. Men de kan också vara mer svårgripbara: En smygande utstötning ur en gemenskap. En snabb blick på den som är svag, ett tonfall, en känsla av vi mot dem. Och det är inte givet var fördomen ska sticka upp huvudet. Kanske finns den också hos den som drabbas. Kanske kan den till och med ligga dold i det förment neutrala och sakliga språket i byråkratiska myndighetsskrivelser. Att den finns kan man avläsa om inte annat så exempelvis i den växande statistiken över anmälda fall hos diskrimineringsombudsmannen.
Astrid Trotzig lägger in också några sådana texter i sin bok om att vara främmande i detta land. De får tala för sig själva. Men i övrigt finns det en berättare; han är en svarthårig tandläkare med svenskt namn, vars mor kommer från Latinamerika, hans far från Småland. Han bor i ett gult hus i Stockholm, där han bestämt sig för att inte köpa sin lägenhet utan förbli hyresgäst. Han lär känna sin granne, den unga och ensamma Edith, och får ta del av hennes historia och upplevelser. Hon är inflyttad från landet och arbetar som personlig assistent åt en funktionshindrad pojke. I fastighetens gatuplan har två iranska bröder en livsmedelsaffär. Vem är det som försöker skrämma bort dem från huset? Bland bostadsrättsinnehavarna finns Stig Karlholm, ordförande i föreningen. Hur aktiv är han och de övriga egentligen för att få berättaren Richard och den svarte amerikanen Max att flytta?
Situationer och iakttagelser läggs till varandra och växer till en mångfacetterad berättelse, en både sorglig och skrämmande karta över stämningar i Sverige idag.