Det finns en värme och en dov koncentration som går att känna igen i Peter Ortmans tonfall, trots att hans dikter kan växla mellan ironi, lekfullhet och stilla iakttagelse, tidskritik och minnesbilder. I hans nya diktsamling har tonen från den förra, Gnistgömma, djupnat och mörknat i sin reflektion, men också förstärkts i spänningshalt och dramatik. Här finns korta dikter som har haikuns intensiva närvaro och uppmärksamma seende, och längre sviter som rör sig mellan nuet och det förflutna, mellan barndom, myt och dröm.
Lägre än tröskeln är den
som ur gruset söker samla
en ofattbar helhet
Allt är nåd, av nåd
Kroppar, kontinenter
tankar säras och möts
Duvornas vän skänker
en smula i taget
åt fågel efter fågel