Ultimo är fem år när han ser sin första bil. Han är nitton år när han deltar i slaget vid Caporetto, en av första världskrigets blodigaste bataljer. Han är tjugofem när han möter sitt livs kärlek. Den här historien är hans historia.     Ultimo Parri växer upp på landet i norra Italien där inte en bil någonsin passerar. Trots detta bestämmer sig hans far för att göra sig av med sina kor och i stället öppna en verkstad. Den dagen bilarna väl kommer ska han vara först på plats, att han inte kan något om bilar är ett bagatellartat problem – det gör ju ingen annan heller. Ultimos liv formas här och den slingriga väg hans liv sedan tar återskapar han till slut i en storslagen bilbana i vars kurvor man kan utläsa formen av en älskad kvinnas nacke, pannlinjen hos en far som söker upprätta sin son, fasorna i Caporetto. På det viset lägger Ultimo sitt liv till rätta och får ordning på sin värld, och den älskade kvinnan, Elizaveta, som förlorade honom kan följa hans liv genom att köra de kurvor han skapat. Men hon kan också erinra sig scener ur sitt eget liv från den period då de följdes åt, då när Ultimo var hennes chaufför och hon var en kringresande pianolärarinna driven av den egendomliga föresatsen att fördärva varje enskild familj där hon arbetade. I sin dagbok från dess beskriver hon hur hon gick till väga när hon planterade misstro och falska anklagelser som fick familjernas liv att gå över styr. Men är dagboken ett sanningsvittne eller är den ett falsarium? Inte ens hon själv kan ge besked.     Den här historien är en lika lekfull som fantasifull berättelse där Alessandro Baricco på sitt säregna vis skildrar en omvälvande tid i vars eko vi fortfarande lever.

 

Under läsningen är man verkligen ”ett” med boken, ibland skriker man ”Ooooh” och klappar händerna.     La Repubblica