David Copperfield utkom i mitten på 1800-talet och hör till de stora klassiker som är lika aktuella för varje generation. Själv satte Charles Dickens den främst bland alla sina verk och kallade den sitt ”älsklingsbarn”.   Att den alltjämt behåller sitt fasta grepp om miljontals läsare jorden runt beror kanske bland annat på att den har ett fascinerande självbiografiskt underlag. Då Dickens föräldrar hade kommit på obestånd måste den tolvårige Charles ta anställning i en smutsig och förfallen skokrämsfabrik, där han för en shilling om dagen stod och klistrade etiketter på burkar. Den episoden skulle han aldrig glömma; den alstrade ett outsläckligt självmedlidande men också en djup och äkta förståelse för samhällets olycksbarn, för de små och åsidosatta. Men det är ingen sentimental självömkan som dominerar den unge David Copperfield och hans värld – bokens charm ligger i den friska, obotliga optimism som Dickens har personifierat i mr Micawber, den oförbätterlige pratmakaren som mitt i allt elände med barnslig hoppfullhet väntar på att ”något ska yppa sig”.   Romanen överflödar av färgstarka bifgurer: Davids grymme styvfar Edward Murdstone, den välbärgade men samvetslöse skolkamraten James Steerforth, som förkroppsligar de övre samhällsskiktens högmod, hycklaren Uriah Heep, som med lismande ödmjukhet vrider sina fuktiga händer. Bland de många kvinnoporträtten minns man inte minst den barska mostern Betsey Trotwood och den rådiga tjänsteflickan Pegotty, både med hjärta av guld.   Över alla livets svårigheter, över all smuts och förnedring segrar det rena hjärtat och det rediga arbetet, det är summan av David Copperfields brokiga levnadsöden. Det är en varm och livfull skildring, full av de dråpligaste karikatyrer och de befängdaste situationer, och den är alltjämt lika angelägen genom sin oförstörbara tro på människorna.