Kvinnorna i Anne-Marie Berglunds böcker och pjäser verkar vara ute på obestämda uppdrag, där deras oro och frihetsbehov ofta får dem att hamna vid gränsen. Samma känsla kommer till uttryck i de brev som Anne-Marie Berglund under nästan tre decennier skrivit till sin mamma. Minst ett brev i veckan, ofta mer, och när hon varit på resa har hon hämtat mammans svar på Poste Restante. Det är en skriftställning parallell med författarskapet, som bildar en livsföljetong, ett slags sagobyggande där mamman inte bara är mottagare och lyssnerska utan även en medspelerska. I en svit förord berättar Anne-Marie Berglund, gripande och målande, om sin och mammans särskilda gemenskap, om deras kärlek till orden, skapandet och fantasin.     Det urval som Anne-Marie Berglund gjort ur dessa mer än tretusen brev sträcker sig från 1975 till 1995 och innehåller brev som till största delen är skrivna i främmande städer från dottern Äventyrerska. Till dem har hon utöver förorden också fogat ett antal fotobilder.

 Jag började läsa om mina brev till mamma. Det sista hon sa var att du vet att alla pärmarna finns i klädkammaren, jag har ordnat det kronologiskt. Och det blev som om vi fick ännu en resa tillsammans, jag kände hur nöjd hon var att få höra en gång till om hur fantastiskt livet kunde vara, särskilt hennes dotters liv, så fyllt av märkliga händelser.