När Azar Nafisi i mitten på 90-talet inte längre kunde undervisa vid universitetet i Teheran samlade hon sju kvinnliga litteraturstudenter hemma hos sig en gång i veckan för att studera förbjuden västerländsk litteratur, romaner av Vladimir Nabokov, F Scott Fitzgerald, Henry James och Jane Austen. Den illegala studiecirkeln utvecklades till en motståndscell där allt blev möjligt att ventilera i ljuset av det lästa;  ayatolla Khomeinis repressiva, kvinnofientliga regim, kärlek, frihet i äktenskapet. Azar Nafisis berättelse, hennes kombinerade memoar och litteraturhistoria, ger en inträngande bild av livet i prästernas Iran och nya, oväntade perspektiv på klassiska romaner: Är inte Nabokovs Lolita den ultimata beskrivningen av hur en kvinna bestulen på själva livet sätts i bur, och skildringen av Humbert Humbert, Lolitas vakt, den klarsyntes hämnd på alla totalitära maktutövare? Och hur kan man förstå Austens kärlekskadriljer i Stolthet och fördom  utan att någonsin ha dansat?  – studiecirkeln röjer undan bord och stolar och förvandlas till en danskurs.

 Azar Nafisis och hennes väninnors modiga försvar av läsandet i en litteraturfientlig diktatur framstår dessutom som ett nödvändigt försvar av litteraturen också i en västerländsk mediakultur präglad av självbekräftande konsumtionsläsning – även exilryssen Nabokov tvingades på sin tid att driva en kampanj mot ”poshlust”, som han med ett ryskt ord betecknade smaklösheten  i Västeuropa och USA.