Bengt Ohlsson skriver om pastor Gregorius hustru
Bengt Ohlsson debuterade 1984 med Dö som en man, sa jag. 2004 belönades han med Augustpriset för Gregorius, och han nominerades 2011 till samma pris för Rekviem för John Cummings. Hans senaste romaner är Midsommarnattsdrömmar (2020) och Föda åt min hämnd (2022). Han skriver också dramatik, och är sedan 1988 en uppskattad krönikör i Dagens Nyheter. I Amelia svarar han sedan drygt tjugo år på läsarnas frågor om relationer.
Tjugo år efter Augustprisvinnande Gregorius återkommer nu Bengt Ohlsson med Helga – en berättelse om hustrun Helga Gregorius. Året är 1937. Helga är i sextioårsåldern, lyckligt gift och med tre utflugna barn. I hela sitt vuxna liv har hon ljugit om vem som är far till hennes dotter. Hon har lärt sig leva med lögnen, inlemmat den i sin vardag och nästan börjat tro att den är sann. Men när hon kommer hem från en resa med dottern, som nu själv är gravid, väntar ett brev på hallbordet.
Hej Bengt! Hur kom du på idén att skriva om pastor Gregorius fru, Helga?
En dag slog det mig att om Helga hade fått leva tills hon blev, säg, 90 år, då hade hon hunnit genomleva två världskrig, och till och med hunnit höra Beatles första singlar spelas på radio. Jag fick en stark förnimmelse av hur mycket en människa hinner vara med om under ett långt liv. Och jag blev triggad av tanken på att denna kvinna, som spelat en sån central roll i både doktor Glas och pastor Gregorius världar, fick leva så länge att minnet av dem förbleknat för henne, eftersom så mycket annat kommit emellan...
Det har gått tjugo år sedan Gregorius gavs ut, hur var det att återvända till den här berättelsen och tiden?
Det blev ju inte samma tid – i Helga är året 1937. Men när hon konfronteras med händelser som ägde rum i hennes unga år, då kunde jag relatera starkt till hennes förvirring och hjälplöshet. Jag är ju i samma ålder som hon, och märker själv hur gåtfullt minnet fungerar, hur vissa dramatiska händelser förbleknat, medan andra träder fram starkare. Och att det blir allt svårare att avgöra sanningshalten i dem.
Helga är en äldre dam nu och har svårt att relatera till sin personlighet som ung. Känner du likadant?
Ja det tror jag. Man pendlar mellan ett plågsamt främlingskap inför den man var som ung, och ett slags vaga försök till förståelse och försoning.
När Helgas livslögn kommer ikapp henne sätts flera bollar i rullning och som läsare vet man inte vilken riktning boken ska ta. Var det klart för dig från början hur det skulle sluta?
Ja, på det stora hela.