"Det är en strålande idé att vända sig till västerlandets kanske mest berömda berättelse - 'Iliaden' - och låta en gestalt som tidigare inte har blivit särskilt hörd få bli huvudperson. ... Pat Barker skriver fram en krigssituation där kvinnornas läge blir synligt parallellt med de krigande männens - men deras hårda villkor som slavinnor, döttrar, hustrur tvingar de flesta kvinnorna till en närmast total uppmärksamhet på de män de lyder under. ... Och vid romanens slut återstår det för Briseis att fullt ut sjunga sin egen sång." Kristina Sandberg, Svenska Dagbladet

"Det går att dra paralleller till IS och andra krigshärdar, men Barker skriver inte dubbelbottnade romaner som pekar ut ur sin värld in i vår. Hon berättar rakt på och hennes styrka ligger i inlevelsen, blicken för detaljer, känslan för gestalterna. ... De grekiska tragediförfattarna, hade en ovanlig förmåga att se världen ur förlorarnas perspektiv, den blicken har Pat Barker också. Vi ser kriget, härlägret, smutsen och våldet genom Briseis ögon. Det är en avlägsen värld hon befinner sig i, men närvarokänslan är så påtaglig att lukten av levrat blod och förruttnelse sticker i näsan. Barker skildrar människor genom vad de gör, hur de luktar och rör sig, hennes realism liknar "Iliadens" och när en krigare såras och håller 'om sina blottade tarmar lika varsamt som en mor håller sitt nyfödda barn' nickar Homeros i sin underjord över en bild han själv kunde skapat. ..." Ingrid Elam, Kulturnyheterna SVT

"Tonen är samlad och sorgsen men aldrig sentimental. Den chosefria stilen blänker tillräckligt ofta för att blixtbelysa en stämning eller ett sammanhang. Blicken är generös nog att alltid se även andra sidan av en sak." Aris Fioretos, Dagens Nyheter